Mina pennor

Jag har sagt det förrut och jag säger det igen - jag älskar mina ProMarker-pennor. Funderar allvarligt på att skaffa några till.. har inte alla färgerna jö... :)

Linnea fick ett gäng när hon fyllde år och idag har jag sammafört de alla i gemensamma burkar - på så sätt kan vi ju låna av varandra.

Sättet de täcker, känslan när man färglägger - ja det är magiskt.

Så det så! :)

Happy!

Den här lilla truliga uppsynen ser vi inte ofta på vår solstråle Linnea.

Kortet är taget i samband med att hon har kastat sig in i "discot" för småknattar.

Linnea är modig, modigare än sina syskon i samma ålder.

En bekymmersfri tjej.

Å vad jag älskar dig.

Mogen

Den lite allvarsamma bilden av Ella visar på hennes mognad. Ella är tjejen som observerar och tänker mycket. Hon är duktig på att lägga livs-pussel och tar stort ansvar för sitt liv. Ibland lite för stort.

Ljuset är här!

Vilken dag!

Vilket ljus!

Även om jag är sjuk så njuter jag av att se hur solen värmer och gör underverk. Gick ut och tog foto på blommorna på däcket, kände värmen men kände oxå att jag inte var i form - så tillbaka på soffan fick det bli.

Evighet

En evighet är det för oss alla när vi bär våra barn i vårt inre.


Den evigheten jag väljer att lyfta fram här är den där timmen innan mina barn har lyfts fram. De har alla fötts med kejsarsnitt.

Med min förste, Gustav, blev det dock katastrofsnitt och jag sövdes ner på några sekunder, hade inte en chans att få vara vaken.

Med döttrarna var jag det planerat och den timmen när jag bedövas, tvättas och läggs på operationsbordet och bara väntar blir så låååååååååååång.


I en "vanlig" förlossning är vi ju så påverkade av andra hormoner och har liksom ett fokus, här ligger jag helt klar i huvudet och kan tänka miljoner tankar...


En evighet och sen är det lilla livet självklart!! Under tiden som jag ska sys igen och fixas med tas barnet ifrån mig och får gå iväg med pappan. Den timmen är så lång så lång den oxå.
Sista gången med Linnea hörde jag hennes skrik genom flera väggar.


Hon blev inte lugn förrän hon om till mig och fick höra min röst. Då tystnade hon ögonblickligen och öppnade sina stora blå ögon och tittade på mig. Stora ögon som registrerade och som tog in VÄRLDEN. Tänk ett liv, ett fantstiskt liv.

Idag är mitt lilla Liv, Linnea, 11 år. Tiden går.

M&M

Lika Leka Bäst

Den här LO visar på min och Magnus lika storlek på huvud och hjärna. En fundering. OM vi har lika stora huvuden, är hjärnorna lika stora då? Vad tar mest plats? Ljusa eller mörka tankar? Vad som är lättast att bära vet jag, men frågan är om de tar olika mycket utrymme?

Inspirerad av utmaningen på http://swescrapbook.blogg.se/

V.38. Har inte skickat in bidraget utan nöjer mig med tjusningen att snabbt skapa något (och att få lägga ut det!).

Kärlek

Hjärtat. Hjärtats form. Fantastisk form. Tar aldrig slut. Är rund och god men inte mesig, finns en udd på den. Vet att krama länge men oxå att se om sitt hus. Hjärtat. Ligger oss närmast. Hjärtat. Livet. Tack.

Fattig men ändå rik

Detta var vad min farfarsfar och farfarsmor kom hem med från sina år i "Amerikat". De åkte från ett fattigt Norge för att finna lycka och försörjnig over there. De åkte i väg fattiga och med många barn och kom till Sverige i början av 1900-talet lika fattiga (på pengar) och med ännu fler barn... rika på ett mycket mer värdefullt vis i och för sig, även om det inte gick att handla mat för barnen...

De kom till Göteborg och min farfarsfar fick jobb direkt. Lyckan var stor. 1904 födde min farfar och fick svenskt medborgarskap. Farfar tillhörde de yngre i den stora syskonskaran och när han var klar med dåtidens grundskola fick han möjligheten att gå på Chalmers - som den yngste någonsin. Fattiga var de och istället för sköna promenadskor gick han i sin storasysters sandaler den milen som det krävdes för att komma till skolan. Åren gick och han fick ut sin examen som väg- och vatteningenjör och hans framtid var tryggad.

Klockan påminner mig om vad min släkt har varit med om och vad vi är beredda att göra för att klara livhanken och kunna ge våra barn en framtid....

RIK

Detta fotografi är av min mor när hon var kring 23 år - då bestod hennes familj av mig, nyfödd och min far. Mor bodde själv med mig i Norrland och min pappa arbetade och bodde i Göteborg. En stund av pendling (min far åkte upp på helgerna med sin skruttiga Folka) och sedan bar det av tillbaka till Göteborg för gemensamt liv och boende.

Idag 43 år senare har min mammas familj växt en del och hjärtarna gjorde jag som bordsplacering när vi firade hennes 66årsdag. Christophers hjärta fick en liten egen behandling och "oj" gick sönder. Ingen fara - desto charmigare på LO:n. Denna LO ska vidare till min mammas ateljé som går i rött.

Ganska nöjd är jag. Känner mig fortfarande lite ringrostig. Det kliar i min köp-nerv - att få komma iväg och storhandla "bra-att-ha-saker" MEN inser att jag måste igenom en del av det jag har här hemma innan jag får sticka ut igen.... Får se om den insikten håller i sig eller om jag väljer att inte lyssna på mitt förnuft :)

Snabbt frisk - tack!

Måndag morgon och jag är alltjämt förkyld. Att orka leva loppan känns som fjärran just nu. Även om det är totalförkylt så känner jag att förkylningen i alla fall har tagit en ny väg, har börjat hosta. Vet inte om det är bra eller dåliga nyheter - jag tror på bra.

Har bestämt mig för att inte jobba idag eller imorgon, får se vad onsdagen säger. Istället för att deppa ner mig, är duktig på det när jag känner mig hängig, så väljer jag att se det positiva i att jag kan få ägna mig åt att bygga upp min nya hemsida och se om jag kan få till några besökare på sidan :)

Morgonen bjöd på skön sång då min svärfar som är här, fyller 80 år idag. En av presenterna är ett besök på Edsbacka Krog ikväll, något jag nog kommer att bli tvungen att avstå, vet inte om det är så populärt att jag sitter och hostar och snorar bland alla gästerna. Nej det är inte populärt... Så det får bli Magnus och hans föräldra som får gå själva. Eller jag får se.. kanske jag tillfrisknar snabbt här under dagen?

Huskur? Har du någon? Jag är dålig på kurer och underhåll och behöver få tips om hur man bäst håller sig frisk och snabbt tillfrisknar om man åker dit. Jag har haft otur nu under hösten och är inne på min andra förkylning redan. Vad stärker immunförsvaret?

Minus

I 2.5 år har jag hållt på. Att ändra min livsstil till det mer hälsosamma. Det är en lång resa som kräver sin person, tålamod och ork. Bitvis har det varit jobbigt och vissa delar väldigt lätt. Just nu är jag på en sk. platå. Hatar det ordet. Platå - stå å trampa. Inget händer.

Men så kan jag oxå välja att se det som att jag återhämtar mig, låter HELA mitt jag hänga med, skyndar långsamt och detta ger en säker riktning... mer om det skriver jag på min sida www.slowly.se.

Det var kul att göra en LO för att visa på hur många kilon som faktiskt har lättat från kroppen. Jag har gett mig denna höst till att ta nya tag, men den har tyvärr börjat med att ge mig förkylning istället.

Lite vankelmodig går jag här hemma och snörvlar. Orkar inte annat än att hänga framför datorn eller tv:n. Inga stora tankar orkar tänkas. Tomt. Som en snöboll i skallen.

Ella min fjälla

13 år och Ella är tonåring.

Tiden går så fort!

Ella min mellantjej tillsammans med sin lillkusin Christopher.

Vi har förmånen att ha min bror med familj som grannar och detta ger ungarna en underbar uppväxt med småkusiner som är hos oss och de (läs Ella och Linnea) är hos sin kussar titt som tätt.

Ella är den av barnen som lever för sina kusiner. Bättre barnvakt finns inte. Ella har ögat för vad som händer. Örat för att lyssna på nyanser. Hon förutser händelser och har stenkoll på läget. Många gånger bättre koll än vad vi vuxna har.

Nu har det gått ytterligare några år och om 16 månader fyller du 15. Du är dig lik, om ännu mer förståndig och ivrig att lära dig. Lillkusinen är fortfarande din favorit och när du kommer till oss får du inte bara goa kramar från mig och Magnus men oxå en blöt och snorig puss från din store fan - 2.5 åringen Chricke.

Det är min "lille"bror som bor granne med oss. Vi är uppväxta utomlands och har periodvis bott långt från varandra (vi hade Atlanten mellan oss under många år) och idag är det liten gata som delar oss. Det känns skönt. Vi finns nära men ändå inte inpå. Respekt och integritet var ledorden när vi pratade om att bli grannar och det lever vi efter. Sedan springer barnen mellan oss, men det är en annan femma.

Min kärlek

Gustav kom med buller å bång. En lång och jobbig graviditet som slutade i katastrofsnitt.

Som om det inte var nog blev jag väldigt sjuk efteråt och inlagd. Efter en månad av sjukhusvistelse kom vi äntligen hem.

Livet prövade mig och jag fick känna på hur skört det är. Kärleken till min förstfödde son Gustav var (och är) enorm och värkte så det gjorde ont för varje dag som gick.

Jag hade väldigt lätt för att falla i tårar av tacksamhet under hela hans första levnadsår.

Idag är han 16 och frigör sig. Eftersom jag är skild sedan 5 år tillbaka och inte har barnen hos mig annat än i varannan två-veckors-period så kan jag komma på mig med att fälla en tår ibland över hur livet blev. Jag är väldigt lycklig idag och jag vet att barnen mår toppenbra, men känslan av livets nycker kan göra mig tårmild.

ProMarkerPennor

Jag köpte ProMarkerPennor för ett bra tag sedan - vilka kompisar de har blivit. Nu när Linnea fyllde år i somras önskade hon sig pennor oxå - självklart fick hon ett gäng - försökte hitta färger jag själv inte har, så vi kan "låna"av varandra *smart*.

Här inspirerades jag av den gudomliga kombinationen av rosa och brunt och gjorde hjärtan i färgerna och texten "brudar" i samma färger.

Journalingen var kopplad till en LO där mina döttrar tillsammans med deras vackra faster står uppställda på ett bröllop (=brudar). Det dröjer nog några år innan de står som brud själva, iallafall döttrarna, min svägerska får gärna hitta en man och stå brud snaaaart. *hoppas*

Nystart

Att inspireras är nog en av de härligaste känslorna jag kan känna. Den där lite lätt förväntansfulla lite hoppfulla och smygande krypkänslan (det goda krypet) som sedan övergår till att själv vilja skapa... ja det är härligt.

Att få inspiration är ett friskhetstecken. Att orka se framåt och ha överskott av energi som inte innebär att bara hantera vardagen. Att ge inspiration är oxå härligt. Att få höra "Tack" eller "Vad fint" - ja det gör min dag! :)

Läste i någons blogg att det är inte kul att läsa om när folk omstartar. Men det gör jag nu. Startar mitt scrappande igen. Har haft en välbehövlig paus då mina smycken har fått ta väldigt mycket av min lediga tid. Nu ligger de och vilar och vi får se om jag går ut i ateljen av den anledningen...

Just nu rymmer ateljen vår extrafrys och kuddar till utemöblerna och längst in i hörnan finns pärlorna. Ibland känner jag att det är kanske läge och sälja av mitt lager, men så vet jag att lusten kan komma tillbaka och då är jag dum om jag rensar ut allt. Nej det får helt enkelt vara där och så får jag se vad som händer med pärlinspirationen.

Nu är det dags för scrapbooking. Tack för det!