Porträtt

Söndagens fototriss är på temat PORTRÄTT. Här kommer porträttfoton jag tog på tjejerna förra året.


















En mulen söndag åkte vi iväg till sambons kontor och lekte lite med kameran. Tjejerna var helt galna och poserade i timmar. Många favvisfoton blev det, svårt att välja, men här har vi tre traditionella porträtt iallafall.





















Ella med förra och årets "måste-attiralj" - sjalen.

Linnea med sina lockar som hon har kommit att tycka mycket om, tack gode gud för det!

Eftersom jag och min sambo inte är gifta och därför inte har något traditionellt

"uppställningsfoto" engagerade vi en fotograf som fick ta ett foto av oss. Märk väl att det inte ingår i fototrissens tre foton, utan blir en bonus :)

Skruvat

Varför denna LO lägger sig på tvären är ett av morgonens mysterium...

likaså att jag inte får kontakt med vår back-up hårddisk där jag har alla våra fotografier samlade,

lägg därtill att laddarna till våra systemkameror fortfarande är spårlöst försvunna

- ja då kan man fundera på hur denna fredag ska utveckla sig...

Nåväl, LO:t visar Linneas härliga lockar alltid studsade så charmigt runt hennes vackra ansikte.. Till den dag när lockarna blev långa korkskruvar som hon har lärt sig att älska. Skönt tycker jag, då känslan "älska mina lockar" tog 30 år att infinna sig för mig.

Happy!

Den här lilla truliga uppsynen ser vi inte ofta på vår solstråle Linnea.

Kortet är taget i samband med att hon har kastat sig in i "discot" för småknattar.

Linnea är modig, modigare än sina syskon i samma ålder.

En bekymmersfri tjej.

Å vad jag älskar dig.

Mogen

Den lite allvarsamma bilden av Ella visar på hennes mognad. Ella är tjejen som observerar och tänker mycket. Hon är duktig på att lägga livs-pussel och tar stort ansvar för sitt liv. Ibland lite för stort.

Evighet

En evighet är det för oss alla när vi bär våra barn i vårt inre.


Den evigheten jag väljer att lyfta fram här är den där timmen innan mina barn har lyfts fram. De har alla fötts med kejsarsnitt.

Med min förste, Gustav, blev det dock katastrofsnitt och jag sövdes ner på några sekunder, hade inte en chans att få vara vaken.

Med döttrarna var jag det planerat och den timmen när jag bedövas, tvättas och läggs på operationsbordet och bara väntar blir så låååååååååååång.


I en "vanlig" förlossning är vi ju så påverkade av andra hormoner och har liksom ett fokus, här ligger jag helt klar i huvudet och kan tänka miljoner tankar...


En evighet och sen är det lilla livet självklart!! Under tiden som jag ska sys igen och fixas med tas barnet ifrån mig och får gå iväg med pappan. Den timmen är så lång så lång den oxå.
Sista gången med Linnea hörde jag hennes skrik genom flera väggar.


Hon blev inte lugn förrän hon om till mig och fick höra min röst. Då tystnade hon ögonblickligen och öppnade sina stora blå ögon och tittade på mig. Stora ögon som registrerade och som tog in VÄRLDEN. Tänk ett liv, ett fantstiskt liv.

Idag är mitt lilla Liv, Linnea, 11 år. Tiden går.

Ella min fjälla

13 år och Ella är tonåring.

Tiden går så fort!

Ella min mellantjej tillsammans med sin lillkusin Christopher.

Vi har förmånen att ha min bror med familj som grannar och detta ger ungarna en underbar uppväxt med småkusiner som är hos oss och de (läs Ella och Linnea) är hos sin kussar titt som tätt.

Ella är den av barnen som lever för sina kusiner. Bättre barnvakt finns inte. Ella har ögat för vad som händer. Örat för att lyssna på nyanser. Hon förutser händelser och har stenkoll på läget. Många gånger bättre koll än vad vi vuxna har.

Nu har det gått ytterligare några år och om 16 månader fyller du 15. Du är dig lik, om ännu mer förståndig och ivrig att lära dig. Lillkusinen är fortfarande din favorit och när du kommer till oss får du inte bara goa kramar från mig och Magnus men oxå en blöt och snorig puss från din store fan - 2.5 åringen Chricke.

Det är min "lille"bror som bor granne med oss. Vi är uppväxta utomlands och har periodvis bott långt från varandra (vi hade Atlanten mellan oss under många år) och idag är det liten gata som delar oss. Det känns skönt. Vi finns nära men ändå inte inpå. Respekt och integritet var ledorden när vi pratade om att bli grannar och det lever vi efter. Sedan springer barnen mellan oss, men det är en annan femma.

Min kärlek

Gustav kom med buller å bång. En lång och jobbig graviditet som slutade i katastrofsnitt.

Som om det inte var nog blev jag väldigt sjuk efteråt och inlagd. Efter en månad av sjukhusvistelse kom vi äntligen hem.

Livet prövade mig och jag fick känna på hur skört det är. Kärleken till min förstfödde son Gustav var (och är) enorm och värkte så det gjorde ont för varje dag som gick.

Jag hade väldigt lätt för att falla i tårar av tacksamhet under hela hans första levnadsår.

Idag är han 16 och frigör sig. Eftersom jag är skild sedan 5 år tillbaka och inte har barnen hos mig annat än i varannan två-veckors-period så kan jag komma på mig med att fälla en tår ibland över hur livet blev. Jag är väldigt lycklig idag och jag vet att barnen mår toppenbra, men känslan av livets nycker kan göra mig tårmild.