BoM

Har fattat beslutet att göra en Boken Om Mig - ett "måste" när man scrappar. Fick frågan, efter att jag visat alla mina nya alster för Magnus, "varför gör du inga LOs på dig??"... ja det fick mig att tänka. Och tänka nytt.
Som vanligt är det lättare att tänka på andra. Roligare oxå. På något vis. Har fullt upp med mig som det är tycker jag. Men ska ändå anta utmaningen och göra en BoM. Frågan är bara vilka rubriker jag ska ha med? Tips emottages med STOR tacksamhet!

Har skaffat hem album till oss alla, de fyra barnen har fått var sitt, jag och sambon (där många av sambons LOs är samlade) ett, syskonen ett tillsammans och nu slutligen ett till mig.

Tofs

Sötnos

Å vad härligt med lite färg. Två fotografier med tråkig bakgrund o
skitig tröja blev riktigt fina nedklippta. Här har vi min Ella som
liten med mycket bus och förnuft. Precis som idag. Fast förpackad i
en 15årings kropp.

Gustav

Min prins. Min förstfödde. Min ende son. Mitt barn som snart är
vuxen. Min store älskling.

Inspiration

Nu är jag äntligen på plats - en stund för mig själv.
Oj vad bilden blev suddig- tagen med hjälp av Iphone, får
gå tillbaka med en vettigare kamera!

Gullegrisar

Kameran rasslar och låter. Fungerar dåligt. Måste ha tappats - ingen skyldig. Detta gör att jag inte kan lägga ut några nya alster, letar mitt galleri och tar med något från förr.

LO på Gustav och Ella. 13 år sedan...

Mina "små" gullegrisar.

Vaffö??

Vetgirig har du varit från den dagen du slog upp dina blåa ögon.

Vaffö? Från morgon till kväll. Har gjort mig någorlunda pedagogisk och tränat mig i mitt tålamod... ibland...

Älskar dig precis som du är, min lilla Ella.

Mina pennor

Jag har sagt det förrut och jag säger det igen - jag älskar mina ProMarker-pennor. Funderar allvarligt på att skaffa några till.. har inte alla färgerna jö... :)

Linnea fick ett gäng när hon fyllde år och idag har jag sammafört de alla i gemensamma burkar - på så sätt kan vi ju låna av varandra.

Sättet de täcker, känslan när man färglägger - ja det är magiskt.

Så det så! :)

Happy!

Den här lilla truliga uppsynen ser vi inte ofta på vår solstråle Linnea.

Kortet är taget i samband med att hon har kastat sig in i "discot" för småknattar.

Linnea är modig, modigare än sina syskon i samma ålder.

En bekymmersfri tjej.

Å vad jag älskar dig.

Mogen

Den lite allvarsamma bilden av Ella visar på hennes mognad. Ella är tjejen som observerar och tänker mycket. Hon är duktig på att lägga livs-pussel och tar stort ansvar för sitt liv. Ibland lite för stort.

Evighet

En evighet är det för oss alla när vi bär våra barn i vårt inre.


Den evigheten jag väljer att lyfta fram här är den där timmen innan mina barn har lyfts fram. De har alla fötts med kejsarsnitt.

Med min förste, Gustav, blev det dock katastrofsnitt och jag sövdes ner på några sekunder, hade inte en chans att få vara vaken.

Med döttrarna var jag det planerat och den timmen när jag bedövas, tvättas och läggs på operationsbordet och bara väntar blir så låååååååååååång.


I en "vanlig" förlossning är vi ju så påverkade av andra hormoner och har liksom ett fokus, här ligger jag helt klar i huvudet och kan tänka miljoner tankar...


En evighet och sen är det lilla livet självklart!! Under tiden som jag ska sys igen och fixas med tas barnet ifrån mig och får gå iväg med pappan. Den timmen är så lång så lång den oxå.
Sista gången med Linnea hörde jag hennes skrik genom flera väggar.


Hon blev inte lugn förrän hon om till mig och fick höra min röst. Då tystnade hon ögonblickligen och öppnade sina stora blå ögon och tittade på mig. Stora ögon som registrerade och som tog in VÄRLDEN. Tänk ett liv, ett fantstiskt liv.

Idag är mitt lilla Liv, Linnea, 11 år. Tiden går.

Lika Leka Bäst

Den här LO visar på min och Magnus lika storlek på huvud och hjärna. En fundering. OM vi har lika stora huvuden, är hjärnorna lika stora då? Vad tar mest plats? Ljusa eller mörka tankar? Vad som är lättast att bära vet jag, men frågan är om de tar olika mycket utrymme?

Inspirerad av utmaningen på http://swescrapbook.blogg.se/

V.38. Har inte skickat in bidraget utan nöjer mig med tjusningen att snabbt skapa något (och att få lägga ut det!).

Ella min fjälla

13 år och Ella är tonåring.

Tiden går så fort!

Ella min mellantjej tillsammans med sin lillkusin Christopher.

Vi har förmånen att ha min bror med familj som grannar och detta ger ungarna en underbar uppväxt med småkusiner som är hos oss och de (läs Ella och Linnea) är hos sin kussar titt som tätt.

Ella är den av barnen som lever för sina kusiner. Bättre barnvakt finns inte. Ella har ögat för vad som händer. Örat för att lyssna på nyanser. Hon förutser händelser och har stenkoll på läget. Många gånger bättre koll än vad vi vuxna har.

Nu har det gått ytterligare några år och om 16 månader fyller du 15. Du är dig lik, om ännu mer förståndig och ivrig att lära dig. Lillkusinen är fortfarande din favorit och när du kommer till oss får du inte bara goa kramar från mig och Magnus men oxå en blöt och snorig puss från din store fan - 2.5 åringen Chricke.

Det är min "lille"bror som bor granne med oss. Vi är uppväxta utomlands och har periodvis bott långt från varandra (vi hade Atlanten mellan oss under många år) och idag är det liten gata som delar oss. Det känns skönt. Vi finns nära men ändå inte inpå. Respekt och integritet var ledorden när vi pratade om att bli grannar och det lever vi efter. Sedan springer barnen mellan oss, men det är en annan femma.

Min kärlek

Gustav kom med buller å bång. En lång och jobbig graviditet som slutade i katastrofsnitt.

Som om det inte var nog blev jag väldigt sjuk efteråt och inlagd. Efter en månad av sjukhusvistelse kom vi äntligen hem.

Livet prövade mig och jag fick känna på hur skört det är. Kärleken till min förstfödde son Gustav var (och är) enorm och värkte så det gjorde ont för varje dag som gick.

Jag hade väldigt lätt för att falla i tårar av tacksamhet under hela hans första levnadsår.

Idag är han 16 och frigör sig. Eftersom jag är skild sedan 5 år tillbaka och inte har barnen hos mig annat än i varannan två-veckors-period så kan jag komma på mig med att fälla en tår ibland över hur livet blev. Jag är väldigt lycklig idag och jag vet att barnen mår toppenbra, men känslan av livets nycker kan göra mig tårmild.

ProMarkerPennor

Jag köpte ProMarkerPennor för ett bra tag sedan - vilka kompisar de har blivit. Nu när Linnea fyllde år i somras önskade hon sig pennor oxå - självklart fick hon ett gäng - försökte hitta färger jag själv inte har, så vi kan "låna"av varandra *smart*.

Här inspirerades jag av den gudomliga kombinationen av rosa och brunt och gjorde hjärtan i färgerna och texten "brudar" i samma färger.

Journalingen var kopplad till en LO där mina döttrar tillsammans med deras vackra faster står uppställda på ett bröllop (=brudar). Det dröjer nog några år innan de står som brud själva, iallafall döttrarna, min svägerska får gärna hitta en man och stå brud snaaaart. *hoppas*

Nystart

Att inspireras är nog en av de härligaste känslorna jag kan känna. Den där lite lätt förväntansfulla lite hoppfulla och smygande krypkänslan (det goda krypet) som sedan övergår till att själv vilja skapa... ja det är härligt.

Att få inspiration är ett friskhetstecken. Att orka se framåt och ha överskott av energi som inte innebär att bara hantera vardagen. Att ge inspiration är oxå härligt. Att få höra "Tack" eller "Vad fint" - ja det gör min dag! :)

Läste i någons blogg att det är inte kul att läsa om när folk omstartar. Men det gör jag nu. Startar mitt scrappande igen. Har haft en välbehövlig paus då mina smycken har fått ta väldigt mycket av min lediga tid. Nu ligger de och vilar och vi får se om jag går ut i ateljen av den anledningen...

Just nu rymmer ateljen vår extrafrys och kuddar till utemöblerna och längst in i hörnan finns pärlorna. Ibland känner jag att det är kanske läge och sälja av mitt lager, men så vet jag att lusten kan komma tillbaka och då är jag dum om jag rensar ut allt. Nej det får helt enkelt vara där och så får jag se vad som händer med pärlinspirationen.

Nu är det dags för scrapbooking. Tack för det!